Vildfågel av Jane Eagland

Anna bor med sin pappa på en ö utanför Skottland. På ön finns inga andra, förutom pappans assistent Max och två tjänare. Hela dagarna får Anna lösa en massa matteuppgifter, för hennes pappa vill att hon ska bli lika duktig i matte som honom. Tyvärr hatar Anna matte och vet att hon aldrig kommer att bli bra i det. Det hon hellre vill göra är att läsa, men det har hennes pappa förbjudit henne. Som tur är, finns det någon på ön som kommer med hemliga böcker till henne. Dessa böcker får henne att önska något mer än det liv hon har och det liv som hennes pappa planerat för henne. Anna börjar drömma om att resa världen runt och se de vilda djuren och de vackra platserna hon sett i de hemliga böckerna. Men hon vet att det är omöjligt. Hennes pappa skulle aldrig låta henne ta sig ifrån ön. Enligt honom är världen utanför ön grym där det bor hemska och onda människor.

En dag kommer det en främling till deras ö. Anna övertalar sin pappa om att låta den unge killen Rob stanna tills han blivit stark igen. Pappan går med på det om hon lovar att hålla sig borta från honom. Hon lovar sin pappa, men hon får svårt att hålla sitt löfte. Hon börjar träffa Rob i smyg. När de träffats ett tag, berättar Rob något för henne som hon har svårt att tro på. Skulle det som Rob berättat stämma, då skulle både Annas och hennes pappas liv vara i fara. Men går det att lita på en främling?  

Vildfågel är en lättläst ungdomsbok på ca 90 sidor. Det betyder inte att språket är enkelt och torftigt, snarare tvärtom. En otroligt spännande berättelse!  

Fotbollsboken av Tomas Dömstedt

Martin funderar. Varför är det plötsligt så mycket mindre roligt att spela? Hans tankar hamnar alltmer på den nya tjejen han upptäckt i området: Kassandra. Det visar sig att hon spelar fotboll hon med. Skillnaden är att hon verkligen älskar spelet och denna kärlek till sporten är en del av att Martin dras till henne. Hon har något som han längtar efter. Nye tränaren Robban som inte är en förälder som ställer upp gratis utan en riktig tränare som anställts, delar ut skrivböcker där killarna i laget förväntas föra ned sina tankar om sitt spel. Varje kapitel inledes med några rader av Martin, hela tiden i undran över det egentliga syftet med dagboken, sen följer hans tankar i mer utförlig text, utvecklade av författaren.

Snart handlar fotbollsboken om det Martin saknar: lusten till spelet. Robban vill toppa laget när det är match och resten av tiden skäller han. Kompisen Anton får rollen som lagets stjärna medan andra petas när det gäller. Martin som är back utan att riktigt veta om han är nöjd med det genomskådar totalt de vuxnas ihåliga snack om allas lika värde. Att vissa spelare värderas högre än andra sätter hela agendan för lagets utveckling. Så är han också lite avundsjuk på den härliga stämningen i Kassandras lag.

Vad skulle man prata om om man inte hade fotbollen? Är en tanke som löper genom boken.

Även om det språkmässigt (ungdomar i 12-14- årsåldern talar inte med varandra på det lite konstlade sättet som här i dialogerna) och dramaturgiskt inte bjuds på några överraskningar (sensmoralen är klar som korvspad: fotboll ska vara roligt, inte ett tvång) tror jag den här boken kan vara en god utgångspunkt för diskussion i klasser åk 5-8.
Det är en fin historia som utspelas mellan Martin och Kassandra. Möjligen är detta ett övertydligt försök att vända på könsroller men det fungerar i så fall. Kassandra kanske kan betraktas som platt och okomplicerad men hon får vara en självständig person med action snarare än ord, medan Martin är öppet eftertänksam, osäker och den som verbalt driver relationen framåt. Det känns som att Dömstedt velat få med alla pk-perspektiv: vem avgör vilka som får spela när det är match, osv. En viktig grej som jag tycker kommer fram på ett bra sätt är möjligheten att få känna efter. Man kan lägga av med fotbollen men man kan också börja igen. Vad Martin i slutändan bestämmer sig för lämnas öppet, han är en kille som bara är och fotbollen måste inte ersättas av något annat för att definiera honom.
Minus dock för störtlöjlig beskrivning av en scen i biblioteket- som bibliotekarie vill man här visa rött kort- med den tråkiga utgångspunkten att varken Kassandra eller Martin är intresserade av böcker, en väldigt ensidig syn på idrottande ungdomar som kanske avslöjar en ängslighet hos författaren- underskattar han bokens läsarkategori?

Nyckelord förutom genus och fotboll: krävande föräldrar/oengagerade föräldrar, tvång versus att följa sin egen magkänsla.
Modern referens: chattning (Martin och Kassandra försöker hålla kontakten när hon tillbringar sommaren i Bosnien).

Bonus: Till boken kommer ett gratis nedladdningsbart arbetsmaterial som underlag för samtal i klasser.

Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson

En bilderbok om scenskräck.

En pojke, vars namn vi inte får veta (och heller inte behöver veta, visar det sig, han är berättelsens "jag") har fått i uppdrag att leverera slutrepliken på skolföreställningen, i den enda kostym som finns kvar att välja: mullvadsdräkten.

Berättelsen tar oss genom olika stadier: först frågetecknet "Vad kommer min roll att vara på scenen och vad ska jag ha på mig?", till fasan över att stå själv på scen och sen alla katastrofer som följer när han misslyckas totalt (pojken lider sig genom detta så det står härliga till), till stunden just innan han ska upp och sen själva ögonblicket där i strålkastarnas ljus. Jag kommer på mig med att skratta högt på den onumrerade sidan 25. Mycket fint skildras relationen till pojkens lillebror, däri ligger också nyckeln till upplösningen. Annars är den enda andra relation som egentligen tar plats den till pojkens lärare. I övrigt är det hans egna tankar och fantasibilder som fyller sidorna. Eva Erikssons illustrationer gör halva storyn, särskilt när mullvaden puffas fram av sin snälla fröken under genrepet.

Charmerande rakt igenom, riktar sig till åldern 5-7 gissningsvis.

Sätt straffen, Charlotte! av Jennifer Wegerup

I huvudrollen står Charlotte som snart ska på en fotbollscup med sitt lag IF Ekby Linköping. Att författaren är expert på temat märks tydligt: det är mycket teknik. Mental träning, taktik, olika positioner i laget, relation till tränare samt konkret spel. Med tydligt fokus på att alla fyller sin funktion i laget, med sina olika målsättningar (vissa har ingen alls) och Charlotte tillåts tänka professionellt, vara ett barn som tar spelet på allvar. Man får som läsare ta del av hur hon tänker kring spelet, bland annat via en härlig metafor om "fotbollslukten"- känslan för spelet förmedlat som en doft. Parallellt med fotbollen pågår en historia om en luftmadrass. Den upptar en del av Charlottes tankeverksamhet men man får inte veta varför förrän i slutet. Sammantaget slutar det hela bra- med glass och till slut acceptans över att vinna silver. Ordet "flicklag" nämns aldrig. Inte heller ses nåt behov att lyfta fram att ena tränaren är rullstolsbunden eller av utländsk härkomst. Alla karaktärer i berättelsen presenteras på lika villkor. Det är via illustrationerna av Bettina Johansson och infon att tränaren använder en visselpipa som läsaren förväntas lägga ihop två och två. Vilket man gör. Det finns också ett tydligt genus-tänk. Charlotte vet att hon är snabb och tuff. Berättelsen är vardagsnära och känslan trevlig. Bilderna gör mycket. Trots att tonen ibland blir väl käck är det en berättelse om kärlek till fotboll, Charlotte andas fotboll. 

Onanisterna av Patrik Lundberg

Det är hösten efter studenten och Kim och Simon börjar på komvux. Under gymnasiet hade de ju inte tid med att plugga - man kunde ju festa och spela fotboll istället. Då var de kungar - nu... Inte. Att vara nitton och luspank och bo hemma hos mamma och inte ha några särskilda planer är inte så kingigt direkt. Och i lilla sömniga Sölvesborg finns inte så mycket att ta sig för heller; arbetsförmedlingen har sexton jobb ute och alla kräver utbildning.


Så träffar Kim sin gamla kompis Robin - de som kom ifrån varandra i grundskolan när Kim började hänga med sina coola fotbollskompisar - och får en glimt av något annat. Robin känner folk, i Malmö, folk som inte hänger vid korvkiosken och spelar fotboll utan som lyssanar på musik som berör, äter vegetarisk mat och dumpstrar. Och livet får sig en knuff åt ett annat håll.


Det är har beskrivits förr, det där hur livet man en gång levt liksom nulängre inte riktigt passar utan skaver lite här och var. Och kompisarnas undran - "vegetarian, va?". Men berättelsen känns ändå ny och uppdaterad. Kanske beroende på att en annan författare hade romantiserat antingen småstadslivet eller hipsterlivet i storstan och lyft fram det andra som något kontrasterande negativt. Men det gör inte Patrik Lundberg. Istället håller han en distans och beskriver bägge kärvt och rakt men ändå med hjärta. Kanske är det de knivskarpa dialogerna som förövrigt är en av bokens största behållningar. Hur som helst, sammantaget är detta en berättelse jag kommer att bära med mig länge.