Francesca av Melina Marchetta

Francesca Spinelli gillar inte sitt liv. Inte nog med att hon har behövt börja på en pojkskola som för första gången släppt in tjejer, helt utan sina kompisar; hennes mamma, hennes irriterande, energiska, alltid peppande och drivande mamma kommer inte längre upp ur sängen. Dessutom blir hon kär i en kille som verkar göra allt han kan för att inte dejta henne.

Men allt eftersom inser Francesca att hon faktiskt börjar få nya vänner, de där som tidigare gick på samma flickskola som hon själv men som hon då inte pratade med eftersom hennes dåvarande kompisar inte tyckte de var coola nog. Allt eftersom inser hon också att de där gamla kompisarna när allt kom omkring nog inte var så bra kompisar som hon inbillat sig. Hemmavid går livet på sparlaga, mamman pendlar mellan sängen och badrummet där hon kräks och resten av familjen försöker klara sig så gott de kan. Samtidigt berättar ingen någonting för Francesca och hon förstår bara inte vad det är som har hänt. Varför ligger hennes mamma i sängen hela dagarna och varför vill hennes pappa inte prata om det? Sakta börjar livet som Francesca känner det att lösas upp.

Efter en lite seg start tar den här berättelsen verkligen tag i mig. Och kanske behövs den där segheten i början för att verkligen få en känsla för hur Francescas liv ter sig för henne, långa trista dagar utan kompisar och långvarig sjukdom hemmavid. Men det är verkligen inte bara långsamt, tvärtom är en av bokens stora behållningar kvicka och smarta dialoger karaktärerna emellan. Karaktärerna känns också trovärdiga och sympatiska och jag skulle gärna hänga med dem hemma i Taras soffa en kväll och se på Stolthet och fördom.